I lunchrummet på Skåne Stadsmissions Matmissionen i Kristianstad kommer och går kollegor mellan arbetsuppgifterna. Inifrån butiken blandas ljudet av varor som packas upp med sorlet från både kollegor och kunder som umgås och handlar inne i butiken. På andra sidan bordet och mitt i vardagen sitter Carl Borneke. Han har snart har varit arbetstränande på Matmissionen i ett år. Det är när han börjar berätta om tiden innan som förändringen blir tydlig.
Ångest och depression gjorde att vardagen krympte. Rutiner försvann och dagarna flöt ihop. Att hitta motivationen att ens gå upp på morgonen kunde vara en kamp.
– När man har ångest och depression är det lätt att bli apatisk. Om man inte har något att göra eller någon som väntar på en är det lätt att bara bli sittande hemma, säger han.
Innan han hittade till att börja arbetsträna på Matmissionen hade han deltagit i andra verksamheter, men saknat känslan av att vara behövd på riktigt. Genom kontakter i sin närhet fick han höra talas om möjligheten på Matmissionen.
– Det här är första gången jag känner att det är ett riktigt arbete. Inte en sysselsättning där man är här på låtsas. Här gör jag riktig nytta.
I dag ser morgnarna annorlunda ut. Från att ha kämpat med att komma upp ur sängen har Carl byggt upp rutiner steg för steg och allting började med små steg varje dag. Först handlade det om att träna på att gå upp en viss tid. Sedan om att ta sig hemifrån. Därefter om att hjälpa till där han kunde, hos familj och människor i sin närhet.
– Jag började så lite som möjligt och jobbade mig upp därifrån.
De små stegen blev grunden till någonting större på Matmissionen och det var också här som han har upptäckt en av sina främsta styrkor. Att hjälpa andra.
I vardagen på Matmissionen handlar det ofta om små saker. Att visa en kund till rätt hylla, hjälpa någon att läsa en innehållsförteckning eller bära ut matkassar till bilen. Men för Carl är de handlingarna större än så.
– Man gör världen lite bättre när man är snäll mot andra människor och hjälper dem.
För Carl handlar det om att leda med exempel. Att dela med sig av kunskap, stötta andra och våga be om hjälp när man själv behöver det. Han beskriver en kultur där ingen förväntas kunna allt på egen hand.
– Här på Matmissionen uppmuntras vi att lyfta fram det bästa i varandra. Jag tror att vi som land hade mått bra av mer av det; människor som är villiga att hjälpa varandra. Det är det enda sättet att få saker att bli bättre.
Han beskriver Skåne Stadsmissions Matmissionen i Kristianstad som en arbetsplats där människor stöttar varandra, inte trots sina utmaningar utan mitt i dem. Många som kommer till Matmissionen bär på egna erfarenheter av psykisk ohälsa, sjukdom eller andra svårigheter. Därför finns också en förståelse för att människor har olika förutsättningar. Carl önskar att fler människor förstod vad en tillåtande arbetsplats kan betyda. Att det inte alltid handlar om att kunna ge hundra procent från dag ett.
– Kan man inte ge hundra procent så är det okej. Kom hit och ge femtio procent i stället för att inte komma alls.
Han betonar samtidigt att det inte handlar om att sänka kraven, utan om att ge människor möjlighet att växa utifrån sina egna förutsättningar. För honom blev den möjligheten avgörande.
– Hade det inte varit för Matmissionen och Skåne Stadsmissions arbetsträning som gav mig en chans hade jag varit väldigt sjuk i dag.
Det finns också en stolthet över det arbete som görs på Matmissionen. Inte bara för den sociala gemenskapen utan också för samhällsnyttan. Varje dag räddas mat som annars riskerat att slängas. Samtidigt får människor med små ekonomiska marginaler tillgång till billigare livsmedel och personer som står långt från arbetsmarknaden får möjlighet att bygga upp sin arbetsförmåga.
– Nyttan vi gör, maten vi räddar, både ekonomiskt och miljömässigt. Och som en extrabonus får fler människor en väg in på arbetsmarknaden också.
När han blickar tillbaka på året som gått handlar förändringen inte bara om arbetet i sig.
Det handlar om att ha fått tillbaka ett sammanhang. Om att känna sig behövd. Om att människor räknar med att han kommer till jobbet på morgonen och om att själv kunna vara den person som hjälper någon annan vidare.
Rådet han har till den som står långt från arbetsmarknaden eller kämpar med att hitta tillbaka efter en tuff period kan sammanfattas med att förändring inte behöver börja stort.
– Ingenting är för litet. Det är bättre än inget. Det kan vara att laga mat, hjälpa en granne eller stötta någon i sin närhet. Börja med det du kan göra. Om jag kan inspirera någon annan att orka ta nästa steg, då har jag gjort ett bra jobb.
