Tre år med Ensamma barn på flykt

När projektet Ensamma barn på flykt drog igång 2016 kändes målet om att nå 40 personer per år högt satt. Nu när bokslutet skrivs har 560 unga människor fått stöd genom projektet.

– Det är en unge varannan dag som gått in genom dörren här. Ett barn eller en ung person som inte har någonstans att vara, som hamnat utanför. Det är en humanitär katastrof, säger Hanna Scott, projektledare.

”På Unga Forum känner jag mig hemma. Den öppna verksamheten är jätteviktig för mig. Jag träffar kompisar och hjälper till i köket. Här kan jag glömma mina problem, glömma oron. Här finns en plats för mig och jag känner mig trygg.”

Även om Hanna Scott tog över som projektledare först 2017 har hon följt processen från start, eftersom hon tidigare arbetade som jurist på Stadsmissionens Unga Forum, där projektet haft sin bas. Projektet Ensamma barn på flykt har pågått 2016-2019, och många av de barn och unga man mött kom till Sverige 2015.

– De finns kvar här, och vår uppgift har varit att följa dem. Eftersom det politiska läget förändrats har vårt arbete också förändrats. I början arbetade vi förebyggande, vi var ute på boenden, informerade gode män, gav stöd under asylprocessen. Nu på slutet har vårt arbete snarare handlat om att plocka upp spillrorna av det som systemet slagit sönder. Vi har mött barn och unga som förlorat alla sina rättigheter, som lever i hemlöshet och utanförskap i Sverige, säger Hanna Scott.

Hon beskriver hur situationen ändrats i takt med att Sverige mer och mer gått mot en hårdare och mindre human migrationspolitik.

– Lagar har ändrats snabbt, och för att möta en kritisk opinion. Det här har skapat en rättsosäker miljö som påverkar individer på ett väldigt negativt sätt. Och det handlar inte bara om migrationslagarna, utan vi ser också en förskjutning i välfärd och ansvar. Människor hamnar snabbare i utanförskap samtidigt som vi ser att socialtjänsten gör hårdare bedömningar.

”Genom Unga Forum fick jag hjälp att söka pengar från socialtjänsten. Det var väldigt viktigt för mig, för jag behövde pengar till mat.”

Projektet har jobbat uppsökande, men också haft en öppen verksamhet dit barn och unga kunnat söka sig. I början, innan den öppna verksamheten var känd, krävdes många långa turer på stan. Bagher Koshar, som jobbat uppsökande, berättar att misstänksamheten var stor i början.

– Många trodde att vi var anlitade av Migrationsverket, eller var civilpoliser. Det tog tid att bygga upp förtroende, säger han.

Men allt eftersom blev fältarbetarna kända ansikten och fler och fler sökte sig till Unga Forums öppna verksamhet. Här har det funnits trygghet, värme och gemenskap. Man har lagat mat tillsammans och pratat.

– Vad den öppna verksamheten betytt? Den har betytt allt, utbrister en av ungdomarna som brukar komma hit.

Flera av de andra nickar instämmande.

– Här fick jag träffa andra i samma situation som jag. Och här fick jag hjälp och stöd. Ingen annanstans har jag blivit så väl behandlad som här. Om jag får stanna i Sverige ska jag ge tillbaka. Jag ska jobba med att hjälpa andra som behöver hjälp.

”Vi har förlorat fyra år. Hade vi fått en bra behandling 2015 hade vi kunnat gå i skolan, fokusera, utbilda oss. Man hinner mycket på fyra år, men allt som man kommer hit med kastas bort – att hamna i papperslöshet innebär att man förlorar allt. Vad kommer att hända de afghaner som är i min ålder – som hamnar på gatan? Jag hör många svenskar som frågar varför afghanska ungdomar ”hänger på gatorna” – det är för att vi inte har något liv här. Tänk vad mycket vi hade kunnat göra om vi fått utbilda oss?”

Ungdomarna som deltagit i projektet har fått individuellt stöd och rådgivning. Det juridiska arbetet har haft tre delar:

  • Uppehållstillstånd
  • Sociala rättigheter
  • Information och strukturell påverkan

Den första punkten har handlat om att se till att varje individ får en rättvis möjlighet att få stanna i Sverige.

– Det har handlat om att utreda vilka möjligheter att få uppehållstillstånd som finns. Det kan vara skyddsbehov som inte kommit fram, kanske för att man inte haft ett bra ombud, handlingar som tappats bort eller saker man inte vågat prata om, säger Anders Roos, en av projektets jurister.

Det kan också handla om att man fått jobb, och har rätt till arbetstillstånd. Eller att man fått en anknytning till någon i Sverige sedan man kom. En partner eller ett barn.

Den andra punkten handlar om att angripa den enorma utsatthet den innebär att leva som papperslös i Sverige. Att se till att varje individ får sina sociala rättigheter tillgodosedda. Ofta har det handlat om att följa med ungdomar till socialtjänsten, hjälpa till att föra fram argument och ta fram handlingar.

– I takt med att socialtjänstens bedömningar har blivit tuffare har det blivit svårare att navigera i systemet. Ett problem har varit att socialtjänsten kräver att man ska styrka att man vistas i kommunen, men många vågar inte ange en adress eftersom de vet att om polisen frågar socialtjänsten om var de finns måste socialtjänsten ange detta. Så trots att även den som befinner sig i Malmö utan uppehållstillstånd ska ha rätt till nödbistånd så är det i praktiken väldigt svårt att få. Där har vi kunnat styrka att personer vistas i kommunen, säger Anders Roos.

”I nästan tre månader bodde jag på gatan, och på soffor hos andra. När jag fick avslag på min ansökan om uppehållstillstånd hade jag en vecka på mig att lämna mitt boende. Jag hade ingenting, ingen plats, ingen mat, inga kläder. När jag kom till Unga Forum och fick prata med en som jobbar här bara grät jag. Efter en månad ringde han mig och sa att han fixat boende och skolplats. Nu har jag fått uppehållstillstånd genom nya gymnasielagen, men jag är orolig för att jag inte ska klara mig. Jag har gått i skolan sedan jag kom till Sverige, men jag har flyttat så många gånger så jag har inte kunnat få betyg. Nu måste jag klara studierna så att jag kommer in på ett yrkesprogram.”

Anders Roos lyfter också brottsutsatthet som ett stort problem bland ensamma barn och unga som lever som papperslösa. Eftersom de lever i en så utsatt situation råkar de lätt ut för kriminalitet, men de vågar inte anmäla. Risken att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare är också stor.

– Ibland har det räckt att vi ringt och sagt några väl valda ord så har lönen som hållits inne betalats ut.

Punkt tre, information och strukturell påverkan handlar mycket om att sätta sig in i lagar som är så snåriga att de som ska tillämpa dem knappast själva förstår dem. Tillsammans med andra organisationer har projektet tagit fram ett informationsmaterial om nya gymnasielagen. Parallellt med detta har man försökt skapa opinion kring de orimliga krav som den nya gymnasielagen ställer på de ungdomar som fått uppehållstillstånd genom den.

– Det migrationsrättsliga är över huvud taget inte anpassat till skolvärden. Kraven som ställs går inte att uppfylla eftersom de inte är anpassade efter skolornas ansökningssystem och så vidare. I lagen såg det enkelt ut, men det är allt annat än enkelt och vi är väldigt oroliga över vad som händer när de tillfälliga uppehållstillstånd som utfärdats snart går ut och ungdomarna inte kan uppfylla kraven, säger Anders Roos och fortsätter:

– Då står vi återigen med mängder av barn och unga som lever i papperslöshet. Att återvända till Afghanistan är inget alternativ. Det är bara att se på hur antalet dödade civila ökat för att förstå att säkerhetsläget inte är sådant att någon återvänder frivilligt, säger han.

Fotnot: Citaten i texten kommer från ungdomar som varit del i projektet.