När Roger blev av med jobbet blev han också av med boendet som var tillhandahållet av arbetsplatsen. Bostadslös och med en alltför låg pension som knappt täckte vardagen kraschade Rogers liv fullständigt. Han är en av många som fallit mellan stolarna i en verklighet där det blivit allt svårare att kvalificera sig in i samhällets olika välfärdssystem.
I ett litet samhälle söder om Kristianstad bor Roger i sin etta. Han lever pensionärsliv sedan tre år tillbaka. Har du nu en skönmålad bild av vad det innebär att leva pensionärsliv kan det redan nu sägas att detta inte är verkligheten för Roger.
Han höjer koppen med svart kaffe och tittar ut genom fönstret i den lilla lägenheten.
– Det svåraste med vardagen är att få det gå ihop. Man är van att ha tvättmedel, och hygienartiklar – och sedan har man det inte längre. Jag kan inte ens betala för ett busskort och utan det är jag låst. Det tar tid att vänja sig vid den känslan.
Han tittar ner i mattan och tillägger med ett leende:
– Men kan inte få allt man vill ha.
För nästan tre år sedan kraschade allt för Roger. När han blev av med jobbet på lagret blev han samtidigt av med boendet som var tillhandahållet av arbetsplatsen. Efter att ha arbetat i 55 år blev den allmänna pension han hade börjat plocka ut när han var 61 år en livlina, men långt ifrån tillräckligt. När han förlorade boendet hamnade Roger på en boendebas (ett motivationsboende som hjälper människor att hitta tillbaka till ett värdigt liv) och gick in i olika vuxenbehandlingar, handledningar och motivationsgrupper.
”Man pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan.
Det finns inga skyddsnät längre.”
– Man satte mig i alla möjliga möten men jag blev kvar på boendebasen. Efter det slussades jag till en lägenhet i ett hus där det bara bodde missbrukare och schizofrena. Det var det värsta jag varit med om. Jag jobbade i trädgården och klippte gräs för att avreagera mig. Jag var där ett år. Paniken var att få hamna på ett härbärge. Den ständiga paniken.
Det var nu, i en period som han själv beskriver som sin lägsta, som han fick kontakt med Veronica Börjlind, Kurator på Skåne Stadsmission i Kristianstad.
– Det var tack vare Veronica som jag fick kontakt med Bostad Först och lyckades få denna lägenhet. Det kändes såklart kanon. Det enda var att det blev en fördubbling av hyran vilket kraschade ekonomin totalt. Jag har bara 2 500 kronor kvar att leva på i månaden när hyran är betald.
Det är ingen osedvanligt dyr lägenhet som Roger bor i, men pensionen räcker helt enkelt inte till. I dagsläget går han enbart via Pensionsmyndigheten och inte via Försäkringskassan. När pengarna inte räcker till har han fått rådet att sjukskriva sig men det ser han inte som någon lösning.
– Sjukskriva mig? För vad? Jag är ju inte sjuk. Nej, då är det bättre att kämpa på. Jag har haft otur som föddes 1958, men hade allt fungerat hade det inte varat några problem.
Nu har han bott ett år i den nya bostaden och dessa tolv månader har för med sig både tacksamhet och många jobbiga känslor.
– Jag är tacksam över att jag har tak över huvudet. Tacksam på ena hållet och vacklar på andra. Klientelet som bor här har det betydligt bättre så man sätter på en mask inför grannar, barn och hon i kassan på Ica.
Roger tystnar och ställer ner kaffekoppen.
– Jag känner att jag behöver leva upp till en illusion att allting är okej. Det är så det känns.
På kvällen har han svårt att sova, tankarna snurrar, ovissheten gnager och rädslan för vad andra ska tycka smyger sig på. Roger vill inte störa grannarna och smörjer noga gångjärnen i dörrarna så att ingen ska märka när han går in och ut om natten.
”Man sätter på en mask inför grannar, barn och hon i kassan på Ica.
Jag känner att jag behöver leva upp till en illusion att allting är okej.”
– Man pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Det finns inga skyddsnät längre. Jag vandrar som en zombie om natten och funderar på vad som är värt vad. I november fyller jag 66 år och då kan jag ansöka om bostadstillägg. Men det är inte säkert att de beviljar mig det.
Till personer i liknande sits som honom hänvisar han till hoppet och kämpaglöden.
– Det är bara att hålla ut och bita ihop. Man lever på hoppet att det blir bättre. Hoppet är där men man kan också trösta sig med att om det kraschar, då kraschar det. Då får man ta det därifrån och bestämma vad man ska göra.
______________________________________________________________
Roger är bara en av många människor i liknande situationer; med pensioner, försörjningsstöd eller olika ersättningar som inte räcker att leva på och ärenden som fastnar mellan stolarna. I Sveriges Stadsmissioners Fattigdomsrapporten 2024 har forskare kartlagt orsakerna till att människor i ekonomisk utsatthet inte får den hjälp av kommunerna som de har rätt till. Rapporten visar att myndigheternas bristande förmåga att stötta människor i utsatthet beror på stora brister i handläggningen, tillgängligheten, bemötandet och kommunikationen. Utebliven hjälp orsakar stort lidande för människor, stora kostnader för samhället och riskerar att minska förtroendet för välfärdssamhället.
_______________________________________________________________
Läs Fattigdomsrapporten 2024 i sin helhet
Läs intervjun med Skåne Stadsmissions Socialchef Sandra Grahn
Två livskatastrofer från att behöva välfärdens skyddsnät
Läs intervjun med Anna Angelin, Docent i socialt arbete
och lektor vid Socialhögskolan i Lund
När skyddsnätet inte längre håller: ”Fattigdomsrapporten är jätteviktig.”
